Den långa vandringen 2022, del 4
Dagens etapp kan man dela in på två etapper, mysetappen och helvetesetappen där mysetappen var på förmiddagen och helvetesetappen på eftermiddagen. Det var den här dagen som vi skulle dela in oss i två grupper där de gående, hundar och zoomar fick ta sig fram genom skogsterrängen medans vi som var hjulburna skulle ta oss an den asfalterade långa nerförsbacken. Svårigheten med att ta sig ner för en lång nerförsbacke är att när det blir blött på drivringen så får man ganska ofta inget grepp alls, utan stol och backe tar över totalt, men idag var det perfekt väder, uppehåll och inte för varmt. Efter att ha vinkat av de hundar och medvandrare drog jag, Anders och Louise iväg mot Tennänget som var dagens lunchställe. Tyvärr så har jag ingen bild på backen ner mot Tennänget, men jag kan avslöja att det var helt underbart att bara sitta rätt upp och ner och njuta av farten, det enda jag behövde göra var att se till att hålla mig och stol på vägens ena sida så eventuella bilar kunde åka förbi utan att riskera att något tråkigt skulle hända. Jag har ingen farthållare på min manuella stol, men Anders med sin permobil har en maxfart på 15 km /h och han drog jag ifrån ganska lätt, hur det var med Louise vet jag inte för jag hade fokus på vägen framför mig, men jag hörde inget skrik eller någon krasch så jag antog att det gick bra för henne med.
Efter en stund kom vi ner till en bro som gick över Vanån, men innan den svängde vi vänster och fortsatte på en grusväg några hundra meter, för att sedan svänga höger, ner för en liten backe och ut på en träbro där vi stannade för att vänta in de andra. Vanån är en 140 km lång skogsälv i mellersta Dalarna. Den är Västerdalälvens största biflöde. Mest berömd är Vanån för Vansbrosimningen, där deltagarna simmar cirka 2 km längs Vanån och 1 km längs Västerdalälven.
Vanån bildar många sjöar, bland andra Venjanssjön och Van. Ån har använts som flottningsled fram till början av 1970-talet. I ån finns flera mindre vattenkraftverk, bland annat ett strax norr om Van i Mora kommun. Det var alltså här i närheten som Gustav Vasa fick hjälp av ett par att gömma sig för danskarna och platsen där han gömde sig var i ett björnide som låg i en ravin, Barbrograven kallad men det var inget som vi såg, vare sig ravin eller Gustav Vasa, då hade i alla fall jag blivit väldigt förvånad!!
Att vi tog den snabbaste och enklaste vägen var det ingen tvekan om, för det tog en bra stund innan de första i gruppen dök upp, men till slut var vi alla samlade för att njuta av dagens lunch som bestod av en bondomelett från Friluftsmat, riktigt god om ni frågar mig. Man kan göra egen mat och ta med sig, men är det en sak som man vill minska på när man är ute och vandrar flera dagar så är det vikten, så då är det väldigt bra att Friluftsmat finns så man får möjligheten att skaffa torkade produkter som man blandar med varmt vatten för att sedan låta det stå ett tag, sedan är det bara att hugga in. Visst kan man torka grönsaker, frukt och kött själv hemma, men det tar ofta väldigt lång tid, typ ett dygn, sedan luktar det inte så trevligt heller, så då är det betydligt lättare att införskaffa färdiga ingredienser som man bara blandar med vatten.
Vill man lära sig hur det funkar när man gör egen mat så kan jag rekommendera att man går in på min gode vän Eric Tornblads hemsida, Mat & Uteliv, där finns det hur mycket som helst att läsa, sedan anordnar han även kurser.
När alla var mätta och belåtna så var det dags för avfärd. Det finns många positiva saker med leden, en av dem är att miljön är väldigt omväxlande, från by till fäbod till kalhygge och skog och en hel del där emellan. Jag är väldigt glad att cykelvasan har växt som den gjort för då har man som jag nämnt tidigare varit tvungen att brädda vissa områden så det inte ska bli för trång och tack vare det så har man gett oss i rullstol eller zoom chansen att ta sig fram i området. När jag ändå nämner zoom så kanske det är på sin plats att påpeka att en zoom inte är en permobil, det är två helt skilda fordon. Permobil är ett märke som används felaktigt många gånger för många tror att alla elrullstolar är en permobil, men så är inte fallet. En zoom, även kallad Zoom Uphill är en eldriven terränggående fyrhjuling anpassad för personer med nedsatt funktion i de nedre områdena, dvs benen, armar och händer bör man ha full styrka i eftersom man styr med ett styre och inte med joystick, men man håller på och utvecklar den biten också.
Frän Tennäng åkte vi ut på en grusväg där vi svängde vänster för att efter några meter svänga höger och in på en lite mer skogsväg genom skog och fäbodsliknande stugor och sedan in i skogen igen.
Nu kanske ni undrar om det inte hände några missöden, jo då, det gjorde det. Vet inte hur många gånger jag stött på bommar när jag varit ute och rullat, men som tur är så har de flesta varit öppna eller så pass höga så man har kunnat åka under, men ibland kommer man till bommar som är så pass låga att man måste pressa sig igenom, eller passera från sidan. Ibland stöter man på kombinationen, låg bom, brant dike på bägge sidorna vilket gör det hela lite mer spännande, som i det här fallet men jag tog mig igenom. När jag mötte upp de andra så visade det sig att en av zoomarna hade fått punktering vilket inte alls var bra eftersom vår tekniker för tillfället var en bit bort, men o andra sidan så passade vi då på att vila upp oss inför det som komma skulle, Risbergsbackarna.
När punkteringen var fixad så var det bara att fortsätta tills vi kom till de beryktade 2 km långa Risbergsbackarna. Tyvärr så har jag ingen bild från årets vandring vid just den backen för alla var fullt upptagna med att över huvudtaget ta sig upp. Alla kämpade sig upp så gott de kunde, även de med motor, för det ska ni veta, det är inte bara att sätta sig i en permobil eller en zoom och tro att det bara är att köra. Det är mentalt jobbigt att köra under så lång tid, bor man dessutom i tält under en längre period som man kanske inte är van vid, då är det tufft, så ALLA ska ha en eloge för att man tog sig upp. När vi väl hade kommit upp så krävdes det en ordentlig paus så vi inte sprängde oss fullständigt för vi hade inte ens kommit halvvägs på vandringen så det gällde att lägga band på sig själv, så man inte gick in i väggen fullständigt. Efter den välförtjänta pausen fortsatte vi till Risberg där vi kunde sätta upp våra tält och äta en välförtjänt middag som den här gången bestod av pasta med köttfärssås, sedan lite eftersnack innan vi gick och la oss.
