Den långa vandringen 2022, del 6
Eftersom vi inte bodde i tält natten vi var i Evertsberg gick det ganska fort att samla ihop sina saker som hade legat på tork under natten, tält, sovsäckar och kläder som inte mådde så bra efter några dagar i skogen och som nu behövde lite extra omvårdnad och kärlek.
Från skolan som låg på det passande namnet Skolgatan fortsatte vi vägen tills vi kom till en korsning, där blev vi lite osäker på vilken väg vi skulle ta så vi fick tillkalla Bengt som lotsade oss fram till Vasaloppsspåret en bit bort, sedan var det bara att följa den breda stigen genom skogen.
Efter ett par timmar kom vi till Vasslan där vi stannade till för en god lunch som sponsrades av Skafferimat som förr hette Friluftsmat och maten bestod den här gången av äggröra med potatis, riktigt gott och den energin vi fick av maten skulle komma väl till pass när vi skulle ta oss an vandringens värsta backe några kilometer bort men innan det hann det hända en liten olycka efter vägen, kärran som vi hade med oss med en hel del proviant välte vid en brant och ojämn backe, men alla klarade sig helskinnade fån den fadäsen. Efter det skulle vi ta oss an Björnarvet som också var ganska kuperat, men till slut kom vi fram till den mest legendarariska backen av dem alla, Lundbäcksbackarna som tidigare hette Suckarnas backe.
När jag anordnade förra årets vandring kände jag alla deltagare mer eller mindre, men i år var det några nya med vilket alltid är trevligt. Kravet jag hade var att man skulle kunna klara av minst 80 % av vandringen själv, annars skulle man ha någon med sig och det fanns som sagt några deltagare som jag inte kände sedan tidigare och som jag hade lite extra funderingar på om de skulle klara av det hela. Eftersom jag gjort vandringen en gång tidigare visste jag att man skulle ha en god kondition och en stor portion envishet för att klara av det hela och det hade alla som var med, deltagare som medvandrare men det fanns en deltagare som stack ut lite extra, Louise Winckler från Malmö. Den här tjejen var utomjordisk och hade ett pannben och en envishet som slår det mesta av vad jag sett, men så var hon också elitidrottare och tränade 20 timmar i veckan så varför jag inte hängde med i hennes tempo var helt förståeligt, dessutom hade vi helt olika diagnoser.
Vid i stort sett varje backe såg jag henne i början av backen, sedan försvann hon med en mycket imponerande kraft och fart, men när vi kom till Lundbäcksbackarna trodde jag att nu skulle hon väl ändå bli besegrad, men icke. Själv skulle jag ta sats så mycket jag kunde innan för att komma upp så mycket jag kunde, men när jag såg henne så tappade jag hakan helt och hållet och bara satt och stirrade när hon sicksackade sig upp. En annan person som jag imponerades av var Malin som gick utmed staketet upp pga. att hennes zoom hade lagt av för tillfället.
Eftersom en zoom för tillfället lagt av blev vi tvungna att vänta in hela gruppen och då passade hundarna på att vila de också, men Iris hon ville även vakta oss så inga rovdjur skulle komma och ta oss, så därför visade hon garnityret medans vi tog igen oss.
När alla hade kommit upp så fortsatte vi till Oxberg och naprapaten Ragnar som var en bekant till Bengt och som hade lovat att vi skulle få tälta på hans tomt och som inte det räckte, han utlovade även massage till de som behövde och vi var några stycken som kände att en massage inte skulle vara helt fel, men innan massage och middag skulle serveras så skulle alla packning och tält tas upp, vilket var en hel del, så det blev lite rörigt på hans tomt.
Under kvällen dök det upp ytterligare en medvandrare, Emma från ENKV som står för Erfarenhet, Närhet, Kunskap och Värme. ENKV träffade jag på en mässa förra året och de hade en anpassad toalett som var väldigt lätt att ta med när man ska ut på sådana här vandringar, så den blev vi sponsrade med, dessutom fick vi henne som medhjälpare på köpet vilket var väldigt trevligt. Vill man ha mer information om ENKV så klicka på namnet så kommer ni till deras hemsida. Efter middag och massage blev det som vanligt lite snack vid bordet innan vi alla gick och la oss.
Från Ragnars hus där vi bodde i Oxberg följde vi en väg som gick plant genom byn, men efter några hundra meter svängde vi höger och in på kontrollvägen som skulle ta oss upp till Oxbergskontrollen, då gick det väldigt brant uppför, så brant att jag blev tvungen att få hjälp. Mina armar och axlar började ge sig påminda om att vi hade varit ute några dygn så minsta backe började nu bli en riktig pina. Varför vi inte bodde vid Oxbergskontrollen som vi gjorde förra året var för att man inom kort skulle anordna cykelvasan och därför höll på med den sista finputsningen inför loppet, vilket i och för sig gällde alla kontroller efter banan, men just här fick vi inte bo, men det var absolut inget fel på Ragnars tomt.
Från kontrollen fortsatte vi en ganska slitsam skogsväg med bitvis mycket ojämnt underlag, gräs, tovor m.m. men med gemensamma krafter tog vi oss förbi dem också.
När vi var mitt inne i ingemans land så började det ringa i min mobil helt plötsligt och det visade sig vara SVT Dalarna som ville komma och möta upp oss vid ett lämpligt ställe och göra en intervju och plåta oss, så några timmar dök han upp och intervjuade mig och Anders
och tog en hel del bilder.
Bilderna kanske inte var de bästa på oss för personligen tycker jag att vi ser nästan lite rädda ut, men det var vi inte, men o andra sidan, efter nästan 1 vecka ut i skogen kanske man blir lite folkskygg.
Området som vi var i nu hette Gopshus och som tidigare var en matkontroll på Vasaloppet. Byn är inte stor, enligt Wikipedia så fanns här 2020 hela 63 fasta invånare och omtalades redan på 1500-talet. Namnet Gopshus betyder "den starkt och högljutt forsande åns mynning". Vi passerade några åar och bäckar i området så det måste vara någon av dem som menades. Gopshus är även namnet på berget som reser sig som en stor bulle med sina 460 meter över havet. En klar dag kan man tydligen se enda bort till Siljan vilket inte alls är dåligt eftersom det är ca 2 mil emellan. Vid Gopshusberget finns det en stor skidbacke som är väldigt populär så berget har bestigits av en hel del människor. En av dem var Carl Von Linne som 1734 traskade upp för berget för att studera växter och annat intressant. Berget har även fungerat som ett vårdkaseberg. Under krigstider tändes där vårdkasen, som förut byggts upp, och skickade bud till folket i byarna runt om att fara hotade. Gopsbergets kase hade att upprepa Gesundabergets eldtecken när budkavlen gick mellan byarna och man hälsade varandra med orden: ”P´ar erre, P´ar erre, witurn brir” (hjälp vår herre, hjälp vår herre, vårdkasen brinner). Ovanstående uttryck är en gammal bevarad hälsning från Mora som man där använde i krigstider. Vårdkasen utgjorde ett praktiskt signalsystem på den tiden och har utnyttjats långt in i nyare tid vid allmän mobilisering enligt bestämda hävdvunna regler
Nu lämnar vi Linnes vandring och reser framåt i tiden, ca 300 år och kliver in i vår vandring i stället. När intervju och fotografering var klart så drog vi iväg på en fin grusväg för att senare komma in på en betydligt tuffare del av banan med en ganska smal krokig och kuperad stig som ledde oss till en av de finaste tältplatserna på hela vandringen, Hökberg, nu hade vi knappt två mil kvar till målet i Mora.
Hökberg är ett sött litet fäbodsområde som omnämndes så tidigt som på 1500-talet, samma som Gopshus med andra ord. För er som inte vet vad som menas med fäbod så kan jag berätta att det var här man bodde när man vaktade och skötte om kreaturen förr i tiden när man hade dem en längre bit från sitt egentliga boende på gården.
Det finns flera leder som passerar Hökberg, varav en som skapades av den legendariska skidåkaren Mora-Nisse. Andra leder som går här är tex. Siljansleden och så självklart Vasaloppsleden. Som vanligt så letade vi upp de perfekta tältplatserna och slog upp tälten för att senare njuta av Bengts goda mat, sedan var det dags att få lite nattsömn.
Åter igen, ett stort tack till alla sponsorer som gjorde att denna underbara vandring kunde genomföras.
