Vildmarksliv utmed Cykelvasan

Datum:
2021-08-09
Författare:
Anders Andrae
Kategorier:
Dalarna
Vasaloppet

I flera år har jag haft en önskan om att någon dag rulla Vasaloppsleden hela vägen från Sälen till Mora och förra året verkade det som att drömmen äntligen skulle slå in. I samband med Friluftslivets år kunde man söka bidrag för ett projekt som man ville göra under 2021 och direkt bestämde jag mig för att söka bidrag för den just den drömmen, att med rullstol ta mig hela vägen från Berga by ner till målet i Mora.

Normalt brukar jag göra mina projekt själv, eller att jag har med mig en person, som tex när jag rullade över Flatruet för några år sedan, men nu ville jag ha med en större grupp människor med olika funktionsvariationer. Projektet fick namnet "Den långa vandringen" vilket jag tyckte var ett bra namn på en vandring på 9 mil. Efter ett antal möten, fysiskt och digitalt med berörda sponsorer, företag och föreningar var det äntligen dags att träffa hela gänget och platsen vi skulle träffas på var Kläppen Ski & resort i Transtrand i Dalarna, men redan innan vi ens var på plats, jag, Johan och Kamilla fick jag ett oroväckande samtal från en av deltagarna, att de inte kom in i stugan vi skulle bo i. Vi som hade hundar skulle få bo i en stuga där det var tillåtet att ha med hundar och det var en stuga som vi trodde skulle funka, men tyvärr så hade jag fel, men det hela löste vi genom att alla skulle få bo på hotellet istället. Tidigare i somras fick jag ett mejl från en kvinna som jobbade på en veterinärklinik och hon hade läst om projektet på Facebook och ville sponsra oss med saker som våra hundar kunde behöva under vandringen, så på vägen till Kläppen stannade vi till vid veterinärkliniken i Mora för att hämta ett gäng olika saker, hundmat, myggspray, vätskeersättning m.m. Förutom hundutrustning så svängde vi även in på Intersport för att hämta en del av den utrustning som vi också hade blivit sponsrade med, tält, sovsäckar, liggunderlag och trangiakök. När vi kom till hotellet checkade vi in för att sedan njuta av en fantastisk måltid och gå igenom vandringen, etapp för etapp, men även matbiten gicks igenom dag för  dag, måltid för måltid, efter det var det dags att dela ut ytterligare lite utrustning från Primus och Permobil som var med på vandringen.

När jag fick veta att Permobil ville vara med i det här projektet så blev jag väldigt glad för det innebar att ytterligare några kunde få möjligheten att vara med på den här vandringen. För mig var det viktigt att så många som möjligt, oavsett funktionsvariation kunde vara med, men det fanns dock en begränsning och att det var att permobil med märket X850 kunde vara med och det hade med säkerhet att göra. Vi skulle vara ute i skogen i 1 vecka och ta oss fram 1,5 mil i snitt om dagen så då krävs det en stol som klarar tuffa förhållanden och det här är den maskin som i så fall skulle klara av det bäst. Men för att de som tog sig fram med permobil skulle känna sig så säkra som möjligt så bidrog Permobil även med ett underbart gäng som hjälpte till med transport av vätska och lunch till de olika platserna och vid behov även transport av hundarna för några hade det lite tufft med värmen, sedan hade vi Stefan som var servicetekniker som var med på själva vandringen vilket kändes väldigt tryggt.

Första etappen var inte så lång, 8 km, men första 1,5 kilometrarna bestod av en seg och tidvis ganska brutal uppförsbacke, men mer om det lite senare.

Första etappdagen bjöd på ett strålande väder, både på gott och på ont för redan tidigt på morgonen var det ganska varmt, något som är tufft för hundarna, så det gällde att ha extra koll på dem. Även jag själv har det lite jobbigt om det är för varmt, men det var bara att gilla läget. Utsikten från matsalen var fantastisk med Kastarberget med sina 608 meter över havet, men det var inte bara utsikten som var fantastiskt, även frukosten höll god klass, men den frukost som vi skulle bli serverade under vandringen höll en klass högre, men jag är inte ett dugg förvånad. Mat är något som är bland det viktigaste under en vandring så därför var det självklart för mig att ha med Elle från Elles uteliv med i projektet, endast det bästa duger!

En annan sak som är väldigt viktigt är det där med tillgänglig toalett, speciellt för oss som sitter i rullstol eller permobil, men det löste sig på ett väldigt bra sätt.

För ett par månader sedan fick jag ett samtal från en man från Vasaloppsbyn som även han hade hört talas om vårt projekt och ville stötta oss på något sätt och han blev den som fixade till toaletten och transporterade all utrustning till de olika lägerplatserna. Förutom att transportera toaletten ville han även göra reklam för projektet och såg därför till att kärran syntes ordentligt vilket den absolut gjorde, eller vad säger ni?

Med hjälp av en ramp kunde man ganska enkelt ta sig upp på kärran för att sedan besöka toaletten för att göra det man var behov av att göra.

Från hotellet går det en bred stig utmed stora vägen och som är en nedlagd banvall och tanken var att de med permobil skulle ta sig upp till startplatsen, 6 km norrut, men pga olika orsaker så tog det längre tid än väntat för dem att komma upp men till slut kunde vi starta den långa vandringen, men innan vi drog iväg så togs det en massa bilder från nära ock kära, sedan hölls det tal och efter lite toalettbesök så var det dags att äntligen börja vandringen.

Som jag nämnde tidigare så blev starten ganska brutal med en lång, ganska brant uppförsbacke, men som tur var så var den i alla fall asfalterad, sedan fick jag hjälp av min syster och systerson, så med gemensamma krafter tog vi oss ända upp. När vi hade tagit oss upp svängde vi höger och fortsatte på en fin grusväg genom ett fantastiskt landskap som bestod av skog, bäckar och tjärnar. Vid det första vattendraget stannade vi till så hundarna skulle få chansen att svalka av sig lite i vattnet.

När hundarna hade svalkat av sig färdigt fortsatte vi ytterligare någon kilometer för att möta upp Elle som stod redo med lunchen till oss alla, mat från Friluftsliv. Förr i tiden när man var ute i skogen hade man bara frystorkat att välja på om man inte tog med sig egen mat hemifrån vill säga, men idag kan man även erbjuda mjuka konserver vilket innebär att maten i stort sett är färdiglagat, det enda man behöver göra är att värma upp den, men inte heller det är nödvändigt, det beror på vad man ska äta. Själva tillväga gångsättet är lite annorlunda, i alla fall i det här fallet. I en påse där man värmde upp maten i hällde man i lite vatten i botten i påsen vilket gjorde att det blev en kemisk reaktion och vattnet kokade upp på bara några sekunder. Sedan la man i påsen med maten i ner i det kokande vattnet och förslöt och väntade ca 10 minuter tills det blev genomvarmt. Det fanns en mängd olika saker att välja på, jag tog någon indisk rätt som var kanongott.

När alla var mätta och belåtna fortsatte vi vår vandring genom skogen på en väg som hette Besparingsvägen enligt hitta.se och då kom jag osökt att tänka på hur viktigt det är att spara på batteriet på permobilarna, men eftersom dagens etapp inte var så lång så kunde vi kosta på oss ett litet race, allt för att bibehålla det redan goda humöret.

Utmed leden som vi tog oss fram på passerade vi en hel del naturreservat, det första av dem var Hösätern som blev ett naturreservat 2007. Reservatet delas av en förkastning och består ovanför den av blandbarrskog med inslag av gamla grova tallar. Nedanför får man uppleva riktigt gammal urskog i form av gammal granskog. I området finns det även en del rester av fäbodar som man också vill bevara så gott det nu går vill säga för den gamla fäbodvägen som finns i området syns knappt. När vi hade gått och rullat en stund så närmade vi oss dagens första lägerplats vid Smågan, en plats som kom att bli ett av mina favoritplatser med olika vattendrag och öppna ytor.

Smågan är den första av kontrollerna av Vasaloppet och kom till 1984 eftersom man då tyckte att det var för långt för motionärerna att åka ända till Mångsbodarna, det var också vår första lägerplats. Innan vi kom till Smågan station och platsen där vi skulle få resa upp våra tält passerade vi en myr på vår vänstra sida, Völsjöskölen och sjön Smågan på vår högra. Völsjöskölen är ett stort våtmarksområde och från Smågan går det en bäck som sträcker sig genom Völsjöskölen upp till Völsjön.

När vi började planera vandringen i slutet av förra året var vi inne på att alla skulle bo i ett stort militärtält, men pga Coronan så bestämde vi att alla skulle ta med sig eget tält och tur var det för det var inte jättestora ytor där vi kunde tälta, Smågan var en av dem. Det fanns en del gräsyta där tälten kunde slås upp, men under gräsytan var det väldigt mycket sten och rötter, så det var inte helt lätt, men till slut fick vi alla upp våra tält som vaktades flitigt av våra underbara hundar.

Hundarna som vi hade med oss var i stort sett bara var arbetande hundar, dvs assistans och ledarhundar var av rasen golden retriever, herdehund, 2 blandrashundar, 2 storpudlar, sedan hade vi en hund som tillhörde permobilgänget, men rasen kommer jag inte ihåg, men det var en pigg äldre dam som var riktigt trevlig. Det här är inte vilka hundar som helst utan de kan verkligen uppföra sig och i stort sett alla har de tränats till det som dess ägare behövde hjälp med pga dess funktionsvariation, tex att hämta och plocka upp saker, eller bara vara ett stöd under vandringen vilket är minst lika viktigt det.

Det viktigaste när man kommer till en lägerplats är att få upp tälten så fort som möjligt, speciellt om det finns risk för regn, men det är bra om man får upp dem ändå, även när solen skiner för när man väl satt sig ner efter en hel dags vandring, då blir det så mycket jobbigare för då har tröttheten gett sig till känna. Normalt brukar jag sätta upp mitt tält själv eftersom jag till 99 % är ute själv, förutom Iris, men nu hade vi medhjälpare med oss som kunde hjälpa oss med det vilket var guld värt.

På bilden syns några av tälten och en hängmatta där en av medhjälparna låg. Ytterligare en medhjälpare ville testa att ligga i hängmatta, men det blev bara en natt för henne, sedan var det tält som gällde. Medans tälten sattes upp och de flesta av oss vilade efter en dags vandring var det full fart i köksavdelningen där Elle och Kamilla stod för den magiska middagen som bestod av olika korvar, bulgur, sallad och en god sås till och till det något gott att dricka till.

Efter middagen drog jag och min gode vän Anders iväg för en sista rastning av våra hundar, plus att vi skulle sända live på Facebook, något som jag tidigare aldrig gjort och det gick väl sådär, men övning ger färdighet. När vi kom tillbaka var det dags att knyta ihop säcken och gå och lägga sig för att ladda inför nästa etapp.

Som vanligt vaknade jag tidigt vilket jag alltid gör när jag ligger i tält, men på något sätt så kände jag mig ändå utvilad och exalterad över vad dagen hade att bjuda på, vädret såg lovande ut, solen sken och temperaturen var en bit över 20 grader. Dagens etapp var ca 13 km, från Smågan till Mångsbodarna, så det var viktigt med en ordentlig frukost vilket vi fick, mjukt och hårt bröd med olika pålägg, ägg, färsk frukt och till det kaffe eller te, det kändes nästan som clamping, dvs camping i lyxformat. Jag tittade på frukostbordet och kunde snabbt konstatera att min frukost hemma i stan var åt det mer spartanska hållet, i jämförelse med det här.

När vi alla ätit vår frukost och packat ihop det vi skulle behöva under dagens etapp så drog vi iväg. Det som vi inte behövdes, packades ihop och lastades på den nu mer rikskända toalettkärran, köket packades ihop och lades in i Elles bil för att transporteras till Mångsbodarna.

Hittills hade underlaget varit bra, asfalt första kilometrarna, sedan vanlig grusväg, men efter att vi lämnat lägerplatsen vid Smågan svängde vi vänster och in på en grusväg som var allt annat än lätt, löst grus. För de gående och permobilarna var det större problem, värre var det för mig som körde manuellt, men som sagt så hade jag medhjälpare som vid behov gav mig en hjälpande knuff uppför backarna. Förutom underlag och backar så finns det en annan sak som påverkar både humör och orken och det är långa spikraka vägar vilket vi kom till när vi närmade oss dagens lunchställe, Långheden.

Solen och värmen gjorde att det hela blev lite extra jobbigt, permobilarna började pipa pga överhettning, något som kändes lite nervöst för även om vi hade en tekniker med oss skulle en trasig permobil innebära stora problem. Värmen gjorde det också lite extra jobbigt får en del av våra hundar, en av dem var Iris. Eftersom jag själv tycker att det är jobbigt med alltför stark värme så drar jag mig för att gå på längre turer vilket därmed innebär att Iris inte heller är tränad för det, så när vi stannade till för lunch tog vi en extra lång paus för att ge hundarna chansen för lite extra vila och vatten, men jag tog ändå beslutet att Iris skulle få åka bil till lägerplatsen för att spara sig inför kommande etapper.

Efter att vi tagit oss igenom den sista raksträckan på 1,5 km svängde vi vänster och fortsatte förbi Boggbodarna och vandringens första och ordentliga spång. Pga att cykelvasan har blivit större med åren med fler deltagare har man blivit tvungen att bredda stigar och spänger vilket gjort att vi med rullstol lättare kan ta oss fram i området, men den här första spången kändes allt annat än säker, den lutade väldigt åt sidorna, sedan sipprade vattnet upp mellan springorna på några ställen, speciellt när permobilarna körde över, men över kom vi och kunde därmed fortsätta vår tur.

Efter ytterligare 4 km kom vi till en större asfalterad väg och nu kom vi till, för mig, dagens höjdpunkt. Eftersom vägen som vi skulle åka på sista biten in till Mångsbodarna var ganska trafikerad så skulle vi få en följebil med oss, plus att vägen tillfälligt skulle bli avstängd på den sida vi åkte på, något som kändes ganska coolt om ni frågar mig.

Sakta men säkert närmade vi oss Mångsbodarna där jag blev hjärtligt mottagen av Iris som hade fått syn på mig på långt håll. Hennes bilfärd hade givit resultat för när hon såg mig sprang hon allt vad hon orkade och hamnade nästan uppe i mitt knä när hon kom, äkta kärlek kallar jag det! Under vandringen fick vi höra att cafét i Mångsbodarna skulle ja öppet speciellt för oss så när vi kom fram handlades det kaffe och glass av de flesta av oss, sedan var det dags att sätta upp tälten för att sedan varva ner och njuta av livet.

När man är ute och vandrar eller kör rullstol som vi gjorde så brukar det inte dröja så lång tid förrän det börjar kännas i ben, fötter, eller som i mitt fall, axlar, armar och nacke och som tur var så var en av deltagarna utbildad massör så hon erbjöd att massera mina stackars muskler som fått slita en hel del och efter den genomgången så kände jag mig som en ny människa.

Om ni tittar noga på bilden så ser ni att hon har en käpp som är både vit och röd och det betyder att den som har en sådan käpp har både en syn och hörselskada, något som kan vara bra för oss alla att veta tycker jag. Efter massage och vila började vi alla närma oss köket och elden för att nyfiket titta på det som skulle bli dagens middag, en färsgryta med en massa godsaker från skogen och till efterrätt en kladdkaka bakad med hjälp av en portabel ugn från Omnia. Tänk att kunna ta med sig en portabel ugn ute i skogen och laga till en sådan läckerhet som en kladdkaka, eller vad man nu vill ha till middag eller efterrätt, life is good!

På kvällen var det dags för en livesändning igen och den här gången hade jag med mig min gode vän Johan Faskunger som jag startade projektet med och vi pratade om varför vi egentligen gjorde den här vandringen.

Med den långa vandringen vill vi visa att människor med olika funktionsvariationer vill komma ut i naturen och att möjlighet till det bör ges i form av bättre individanpassade fritidshjälpmedel, mer anpassade rastplatser och stigar utan att förstöra känslan av att komma ut i naturen men framför allt, att det ska bli lättare att få riksfärdtjänst för som det ser ut idag så är det väldigt olika beroende på vart man bor i landet. Det var fyra deltagare med på den här vandringen, men vi kunde varit fler, men pga sjukdom så var några tvungen att avboka vandringen, men det var även några som hade stora problem med sin riksfärdtjänst, något som jag tycker känns väldigt fel och det här är problem som jag vill ska komma ut till ytan mer än vad det gör idag. Vi med funktionsvariationer eller som har familjemedlemmar eller vänner som har det vet om det, men folk i allmänhet har väldigt liten koll på det hela, men det ska bli ändring på det hoppas jag. Innan vandringen så uppmärksammades det hela mycket i både radio, tv och en del tidningar vilket kändes väldigt bra, men vi har en lång bit kvar.

Det blev en tidig kväll, givetvis pga trötthet efter två dagars vandring, men mest var det för att vi hade en del problem med mygg som gjorde vår tillvaro till ett mindre helvete.

Det här var första delen av mitt blogginlägg om "Den långa vandringen", del två kommer inom kort.

< Alla inlägg